Det vilar något desperat över Magdalena Anderssons svartmålning av svensk ekonomi. Inte nog med att Socialdemokraterna i valkampanjen framställde en av Europas mest stabila ekonomier som en ekonomi i fritt fall, i moras och i en växande kris. Det är en verklighetsuppfattning som är så vilsen att man kan inte hitta någon utanför Sveavägen 68 som försvarar den. I EU växer förvåningen över en regering som rakt emot alla rekommendationer nu höjer skatterna på jobb samtidigt som man höjer bidragen.
Två enkla saker visar hur fel detta var och är.
Det finns inget land i EU som slår Sverige när det gäller sysselsättning och sjunkande statsskuld. Vi är det enda landet som sedan 2006 har minskat statsskulden sedan högkonjunkturens 2006. Och vi har lång fler jobb – 350 000 fler – än vad vi hade 2006. Det är bara Tyskland som med hjälp av sina låglönejobb som fått fram fler jobb i förhållande till arbetsmarknaden. Dessutom har vi under denna tid varit den mest öppna ekonomin i Europa.
Det desperata, och samtidigt oroande är att finansministern inför de utmaningar detta innebär söker en strid mot det förgångna istället för att redovisa en idé om hur vi ska möta den globala ekonomins utmaningar. Det är oroande av två skäl. Utan en reformpolitik och med bara svartmålning av det som var förändrar man vare sig konkurrenskraft eller arbetslöshet. Då nöjer man sig med att förtala det gamla.
Men det är oroande av det skälet att de skattehöjningar som socialdemokraterna redan före valet tvingades erkänna de skulle besluta om nu kompletteras med resultatet av förhandlingarna med Vänsterpartiet, som har outsinliga skattehöjningar som måste försvaras, och så är det Miljöpartiet som vill höja skatterna på allt som rör sig i tron att stillastående ger tillväxt. Det finns många skattehöjningar som måste försvaras.
Och eftersom de är löftesbrott och skadar ekonomin måste Magdalena Andersson placera ansvaret för dem hos någon annan än sig själv. Själv vill hon inte ta ansvar för den socialdemokratiska skattepolitiken, än mindre för Vänsterpartiets och för Miljöpartiets.
De kommer nämligen att leda till färre jobb och mindre skatteintäkter. Höjda skatter på ungas jobb leder så klart till färre jobb för unga. Eftersom Magdalena Andersson vare sig före eller efter valet har kunnat försvara skattehöjningarna som ligger i de rödgröna utgiftsökningarna väljer hon nu att skylla på alliansen. Hon vill i praktiken inte ta ansvar för de skattehöjningar som de rödgröna planerat för utan att kunna komma överens om en budget under hela tiden före valet.
Nu tvingades socialdemokraterna ge sig för sina egna och för de andra och genomför skattehöjningar som de förnekat och som de vet drabbar svensk ekonomi. Det är ansvarslöst eftersom dessa skattehöjningar inte borde genomföras. De skadar ekonomin, tillväxten och jobben. Det är uppenbart för alla att en stadigt minskande statsskuld, ett litet budgetunderskott i kristid, långt mindre än minus 3 procent, och högst sysselsättning i Europa inte tvingar fram skattehöjningar. Svartmålningen beror på att Magdalena Andersson inte vågar ta ansvar för sin politik. Det är fegt och ett sätt att dölja att man ljugit för väljarna.
Gunnar Hökmark, delegationledare moderaterna Europaparlamentet
Länk: http://www.expressen.se/kvp/ledare/debatt-desperat-andersson/
